Här kommer en reserapport som jag funderat på en tid hur jag ska lägga upp på bästa vis. Det är pandemitider och verkligen inte tid att turista hur gärna vi än vill. Men vissa resor är nödvändiga och då underlättar det att veta hur det går till, och sen kan vi använda dessa dokument att gå tillbaka och se hur det var, när vi lagt pandemin bakom oss.
Hur som helst, jag skriver denna rapport med fokus på själva flygandet. Oglamoröst som sjutton. Jag skippar också besökstipsen och turistattraktionerna, av den enkla anledningen att det inte var läge att besöka något sånt. På grund av pandemin. Tyvärr är det lite ont om bilder också, men det får vi leva med.
Till det gottiga då!
Det blev klart under vintern och våren att sambon behövde besöka Mexiko och Monterrey av flera olika privata skäl. Resan fick skjutas fram flera gånger på grund av pandemin, till slut var det dock ohållbart. Fysisk närvaro krävdes av många anledningar. Jag bestämde mig för att följa med för att underlätta så gott det går.
Resväg
Resan bokades med Lufthansa (SAS ARN-FRA) och gick via Frankfurt och Mexiko City i economy. Övernattning i Mexiko City och sen vidare med AeroMexico i Premier pga kampanjpris och med bagagekostnad så blev eko dyrare än business. Under tiden som gick mellan bokning och avresa, så krånglade vårt schema i Mexiko och vi var tvungna att boka om resan till en annan avgång. Lufthansa var absolut inga problem, ett kort samtal till Sveg så löste det sig. Aeromexico var en annan femma. Trots att man bokat deras flexibla fare så gick det inte att boka om på nätet för det var betalt i euro. Sambon ringde till kundtjänst i Mexiko city som ville ha 5000 peso (drygt 2500 kr för besväret) att boka om oss, de hävdade dessutom att vi inte hade någon flexfare (det var alltså avbokning och nybokning som gällde där). Jag ringde då deras europeiska kundtjänst som gjorde samma jobb mot fare difference och service fee. Försökte få bort service fee eftersom jag inte kunde göra jobbet själv, men det gick inte. Trots detta var priset halva gentemot att göra det i Mexiko. Det visar sig att den utökade flexibiliteten på biljetterna enbart marknadsfördes i Europa. Go figure.
Hur som helst. Mexiko kräver inga test vid inresa, men väl en hälsodeklaration som ska fyllas i online. Den webbsidan fungerade inte fram till avresa och orsakade oss mycket huvudvärk. Men tillbaka till den senare. Det krävdes inte heller några test för transfer och liknande i Frankfurt när vi reste, men vi valde ändå att ta ett antigentest då Lufthansa och Tyskland godkänner det - ifall det skulle bli några krångel. Testet bokades hyfsat lång tid i förväg så att vi fick det precis när vi ville. Dagen innan avresa gick vi dit, fick den obekväma staven uppkörda i näsan och var båda negativa. Tjoho!
Avresedags!
Dagen för avresa så körde vi bil till Arlanda. Parkering hade bokats inomhus med specialpris och det kändes bra att resa säkert. Bussen och tåget till Arlanda kändes som ett av de absolut största riskmomenten på hela resan så skönt att kunna undvika det. Väl på Arlanda var det mer folk än jag förväntat mig men vi knallade bort till SAS-disken för incheckning.
Väl här lärde vi oss den första läxan på resan. Incheckningspersonalen har ingen aning om vad som gäller utan förlitar sig på att resenärerna vet. "Behöver ni något PCR-test för att komma in i Mexiko? Nej? Inte det? Välkommen ombord då!". Bad också incheckningspersonalen om att lägga in våra Eurobonuskort i bokningen då de hade fallit ur, och fick frågan "Vad ska ni med det till? Ni vet väl att ni inte tjänar poäng på bonusresor?". Jovisst, men vi vill ha tillgång till Fast Track, Lounge osv utan att behöva vifta med kortet. Mannen bakom disken knorrade lite och la in numret till slut.
Väl inne airside blev det frukost på Pontus vilken var knökfull och oerhört svårt att hålla avstånd. Att de får ha öppet med den möbleringen är ett under. Halvtaskig service precis som vanligt där man som gäst mest känner sig ivägen. Incheckningen var dessutom flyttad ut ur loungen vilket jag inte hade en aning om när jag gick förbi den, men blev bryskt tillrättavisad. Jaja, jag är van och har förväntningarna lagom höga på Pontus.
Boardingen med SAS var förvånansvärt lugn och sansad. Som vanligt någon som ska knorra med munskydd men till slut kom vi på. Servicen ombord var som vanligt skulle man kunna säga. Ingen fri dryck för diamonds där inte. Oklart om det är inställt för alla eller om personalen bara var fokuserade på att komma igenom så snart som möjligt och struntade i oss.
Väl framme i Frankfurt så var det avstigning per rad. Vilket såklart flertalet pax struntade i och trängde sig genom gångarna. Samma folk som knorrade om munskydden. Utanför väntade dock polisen och såg till att Sverigeresenärerna hade munskydd på. Vi anlände längst bort på A-piren vilket verkar brukligt för SAS-flygen, så det blev en rejäl promenade till Z-gates. Men här i Frankfurt kom nästa chock. Det var apmycket folk. Tack och lov hade de flesta munskydd men avstånd var svårt ibland. Mycket personal som höll koll dock så det kändes ändå relativt tryggt, men vi var glada att vi körde dubbla munskydd.
Igenom snabbaste passkontrollen någonsin och knallade bort till vår gate. Jag hade hoppats på att det skulle finnas någon lounge öppen i non-schengen men det var helstängt. Till och med donken hade stängt vilket var synd. Jag var hungrig. Det blev en dyr men god macka från något av ställena medan vi satt och väntade på vår avgång som skulle flygas med 747-8.
Boardingen gick smärtfritt, och här boardade man även i grupper. Prioboarding fanns så vi tassade på när vi kunde. Väl ombord insåg vi att raden framför blev full och raden bakom var tom, så vi flyttade bak en rad, vilket snabbt innebar att vår rad fylldes upp av två andra, varav en inte trodde på maskmandatet. Snabbt tillrättavisad av crew dock och alla ombord verkade följa masktvånget.
En stund efter take off så serverades maten. Lufthansa kör helt vegetariskt just nu, vilket jag inte har något emot alls. Men helt ärligt så är pandemin ingen ursäkt att servera överkokt pasta med passerade tomater. Ett glas dryck ingick men eftersom jag satt närmast galley kunde jag på nåder få påfyllning. Efter maten fick vi en flaska vatten och sen såg vi inte crew mer. Däremot hörde vi dem ofta när de skickade ut folk som hade mage att fråga efter någon annan dryck än vatten eller snacks. Att de inte serverade detta ombord kunde de ha berättat i högtalarna så att det inte blev så mycket spring i kabinen men det valde de att inte göra.
Mellan måltiderna skulle det serveras ett snacks, men detta var helt feltajmat från Lufthansas sida. Folk blev hungriga och började efterfråga det. Snacksen (lite choklad) kom ut tre timmar innan landning, då hade vi redan rest i åtta timmar. Hade jag vetat det skulle jag köpt med mig något att äta ombord. Men det var också en erfarenhet. Måltiden innan landning var en vegetarisk wrap. Den här servicen duger inte från LHs sida, det hade gått att styra upp smittsäkra serveringar.
Och just ja, den där hälsodeklarationen som Mexiko vill att man fyller i innan man anländer fungerade fortfarande inte. Vilket meddelades i högtalarna. Det finns pappersversioner av den som användes tidigare, de hade Lufthansa skrivit ut och tagit med. Dock hade de missat att ta med de vanliga landningskorten som man fyller i och lämnar i immigrationen. Detta skulle visa sig orsaka kaos.
När vi väl landade i Mexiko City så var blev det nämligen kökaos i immigrationen. Landningskorten delades ut i kön och skulle sen fyllas i. Folk klarade inte av att fylla i dem korrekt, utan blev konstant tillbakaskickade för att göra om och göra rätt. Vissa klarade inte av att göra detta på ett smittsäkert sätt vilket orsakade ännu mer kaos. Dessutom var det underbemannat i immigrationen, när vi landade var det bara två personer som jobbade varav en var fokuserad på kön för mexikanske medborgare. Min sambo var därför igenom snabbt, medan jag fick vänta i 1,5 timme trots att det bara var ett 40-tal personer framför. Tack och lov så kom det fler anställda till kontrollen när det landade fler flyg så då kom jag igenom utan problem.
Här blev också mitt första möte med de smittskyddsåtgärder som Mexiko infört. Handdesinfektion, vanlig desinfektion, temperaturmätning och munskyddskrav överallt. Man kan diskutera temperaturmätningens effektivitet såklart, men det blev en konstant påminnelse om att inget är normalt.
Övernattningen skedde på Courtyard på flygplatsen, en kort promenad över en bro dit vi fick hjälp av en av flygplatsens frivilliga som jobbar för enbart dricks. Kom ihåg att dricksa bra, de tjänar ingen vanlig lön.
Rummet var typiskt amerikanskt kan man säga. Room service beställdes och eftersom jag glömt lämna kreditkortet för incidentals i receptionen kunde jag betala direkt. Dricks lämnas genom att du berättar vad du vill betala extra eller kontant, tyvärr inte lika smidigt som att knappa in själv i kortterminalen.
Väl i Mexiko
Morgonen efter använde vi hotellets shuttle (efter desinfektion av både oss och bussen) till terminal 2 där AeroMexicos flyg går från. Vi hade bokat lunchavgången för att få sova lite, men var ändå på plats i väldigt god tid.
För de som inte vet så är Mexiko uppdelat i delstater precis som USA. Under pandemin använder man ett trafiksignalsystem, där röd är högsta farligaste nivån, sen finns orange, gul och grön. Dagarna innan vi kom gick Nuevo Leon (tillsammans med ett gäng andra delstater) från röd till orange vilket innebar att restauranger kunde öppna med begränsad kapacitet. Detta innebar att AeroMexico-loungen öppnade, så den kollade vi in. Hyfsat okej utbud, det gick att beställa viss varm mat gratis, och övrig kostade. Men baren var öppen och det fanns ett bra utbud av inplastade snacks, yoghurts etc. Bordsservering fanns så man slapp gå till baren utan kunde sitta ner. Medan vi satt där såg jag på min telefon att det fanns ett wifi som hette "Centurion Lounge". Så var tvungen att gå dit. Mexikanska kortinnehavare kan boka tid för att besöka loungen, medan övriga är hänvisade till dropin under covidtider. Det kan innebära en viss väntan, men vi kom in direkt. Handsprit, termometer, skorengöring och så var vi inne. Detta var en väldigt trevlig lounge, och det gick att beställa en del mat fritt medan andra alternativ kostade. Menyn på detta ställe var en QR-kod som scannades, och så skulle det visa sig vara på nästan alla restauranger i Mexiko som hade öppet. Simkort är helt nödvändigt med andra ord.
Maten var god men portionerna små.
Boarding sen med AeroMexico. Avståndshållningen i kön var exemplarisk och boardingen sköttes bakifrån. Predeparture drink i form av juice eller vatten erbjöds, vilket var ungefär vad man kan förvänta sig på en flygtur på en timme. Snacks i form av jordnötter, chips eller liknande delades ut. Flygningen utfördes av 737-Max 8, vilket var premiär för mig. Vi kraschade inte, så det var en bra flygning. Avstigning skedde med hjälp av radnummer vilket också fungerade toppen och så var vi framme i Monterrey.
Förhållningsregler
Mexiko har få formella regler för hur man ska förhålla sig på federal nivå. På delstatsnivå finns rekommendationer och i Nuevo Leon rekommenderas en veckas isolering och Covidtest. Vi bodde hos släktingar och isolerade oss där. Vi gick promenader i parken och runt kvarteren typ. Detta var ett skönt sätt att bli av med jetlag och anpassa oss - jag hade aldrig varit i Mexiko innan dess. Det jag noterade var att det var munskyddskrav överallt - och de allra flesta hade munskydd. Det är krav för att få komma in i affärer och liknande. Dessutom var det på den nivån delstaten befann sig förbjudet med barn under 6 år i butiker/restauranger, gravida och de över 65 år (pensionärer hade tider i butiker då de kunde handla). Jag som inte är barnkär tyckte detta var rätt skönt, men det ställer ju till med en del besvär för andra. Du får inte heller vara ute om du har över 38 graders kroppstemperatur.
Hur som helst, via en kontakt i sjukvården så fick vi PCR-test efter en vecka trots att vi inte hade symptom (de testar vanligtvis enbart misstänkta fall). Testet utfördes på Covidsjukhuset och jag var minst sagt orolig över att behöva åka dit, men när vi kom dit blev vi positivt överraskade. Det var i princip tomt i väntrummet och doktorn meddelade att man i dagarna hade börjat återfå "vanliga" patienter från att vara ett av de tyngst belastade sjukhusen i hela Mexiko. Så det var glädjande. Efter några dagar kom resultatet via en webbsida, och det var negativt. Det kändes skönt att alla de skyddsåtgärder vi tagit faktiskt fungerade.
Det blev inte mycket turistande i Monterrey eftersom vi hade saker att göra, men lite reflektioner kring det hela har jag ändå. Det ena är smittskyddet. Trots få lagar som tvingar dig att göra en viss grej, så finns det starka normer som du förväntas följa. Folk har varit lockdown länge och är fett osugna på att hamna där igen. Munskydd på så fort du sätter foten utanför boendet. Ibland även munskydd i boendet. Handsprit överallt och temperaturtagning. Och så reglerna om barn, äldre och gravida jag skrev om ovan. Och det fungerar. Smittfallen minskar och Nuevo Leon med jämförbar befolkning till Sverige har färre fall på en vecka än vad Sverige har på en dag. Butiker och restauranger blir straffade om de inte följer restriktionerna. Och det är inte en tillsägelse och smäll på fingrarna som gäller. En Home Depot i närheten tvingades stänga medan vi var där på grund av de släppt in för många. Det gör ont i plånboken på dem. Köpcentrumen har enkelriktade gångar och jag blev mer än en gång irriterad över att ingången är på bottenplan och utgången på övre plan. Men det fungerar.
Turistattraktionerna är fortsatt stängda, och det gäller även många av utomhusaktiviteterna. Dessutom rasade skogsbränder som gjorde en från början dålig luftkvalitet ännu sämre. Nu vet jag hur näsblod av luftföroreningar känns.
Jag vill återigen trycka på att det inte är läge att turista i Mexiko just nu. Alls.
Vi fick gjort våra ärenden åtminstone,
Hemåt igen
Efter några veckor av fantastiskt hemlagad frulle varenda morgon så var det dags för hemresa. Resan gick MTY-MEX med Aeromexico och sen atlanthoppet och transfer med Lufthansa. Första steget var som sagt bokat separat med det fanns interlineavtal så i teorin går det att checka väskorna hela vägen.
Jag hade förutspått potentiella problem med vilka test som skulle kunna krävas, och hade beväpnat mig med utskrifter och skärmdumpar kring vilka regler som gällde, bland annat att transit gick i Tyskland utan test osv.
Men redan vi incheckningen i Monterrey tog det stopp. Sammankoppling av bokningarna och transfer av bagaget skulle gå alldeles utmärkt sas det. Vi behöver bara visa upp PCR-testet vi behöver för att komma in i Sverige.
Eeeh. What? Nej, det behövs inte, medborgare och boende är undantagna. Men det gick inte damen med på. Utskrifterna hjälpte inte. Sen gav hon med sig om Sverige men sa att vi ändå kommer bli stoppade till Tyskland för där krävs test (vilket är sant idag 1:a april men inte då) och det var på tok för sent för PCR-test. Att det var sent för PCR var ju sant men Tyskland godtar ju ändå antigen. Vi erbjöd oss att ta test på teststationen på flygplatsen, men det hjälpte inte. Det var enbart PCR som godtogs enligt damen. Att slå i Timatic och liknande fanns inte på kartan.
Vi fick ge med oss och checka in väskorna till Mexiko City och checka in igen där.
Även i Monterrey fanns det en Centurionlounge vilken såklart skulle provas. Mycket bättre än den i Mexiko City, och matutbudet skiljde sig lite åt. Gott var det och generösa portioner.
Resan med AeroMexico var händelselös (tack och lov, det var ju 737 Max igen) och vi kom fram till vår sex timmar långa transfer. Vi behövde flytta oss från terminal 2 där Skyteam flyger till Terminal 1 där alla andra flyger. Detta är jobbigt med 100 kg bagage. Det finns ett terminaltåg men det får man bara åka med om man inte har bagage och har boardingkort. Så vi var hänvisade till bussen. Bussen är dåligt skyltat och den har dessutom höggolv. Det är svettigt och jobbigt att lyfta ombord väskorna. Dessutom kostade bussen pengar - nog första gången jag har gjort transfer på en flygplats och det kostade pengar. Men väl ombord var det smidigt och vi kom fram och behövde lyfta ner väskorna igen. Svettigt.
Nu började väntan på att checkin skulle öppna för Lufthansa. På vägen till diskarna såg vi att det fanns en Centurionlounge landside. Perfekt tänkte jag, men nej, de vägrade släppa in oss mer än fyra timmar före flighten trots att det enligt reglerna på deras egna hemsida är undantag från den regeln när man är i transit. Men det gav de blanka fan i. Så räkna inte med dem om ni är där. Vi fördrev tiden på ett kafé i närheten istället, och trots att det är flygplatspriser så var det ändå helt okej.
När Lufthansa väl öppnat gick det snabbt. Star Alliance gold går i fållan för 1:a klass. Och här fick vi återigen bekräftelse på att flygplatspersonalen inte har en aning om vilka covidregler som gäller, och det gäller att vara påläst. För mig var det inga problem, mitt svenska pass gav mig rätt att åka hem. Värre var det med min sambo. Men till skillnad från i Monterrey var personalen här konstruktiv, service minded och läste i Timatic och försökte hitta en lösning. Jag pekade på att undantaget från tester i Sverige gällde medborgare och boende, och sambon visade sitt uppehållstillstånd och då gick det alldeles utmärkt. De beklagade besväret, taggade väskorna och vi gick igenom security.
Någon prio i security fanns inte, men det behövdes knappast. Kön var ickeexisterande. Väl igenom blev det att söka upp en av loungerna på andra sidan som accepterade priority pass. Det finns en United Club här men den är stängd just nu. Men Priority Pass loungen som hette Grand Elite eller liknande var ett guldkorn.
Det var bordsservering, beställning av mat via en app i telefon (trerätters ingick men vill man ha extra huvudrätt kostade det 40 kr). Ständig uppvaktning för att folk skulle förbli sittande vilket verkar fungera, och dessutom fanns massage och liknande som ingick i priserna. Tydligen fanns det buggyservice också så man kunde anlända till gate i stil även om man reser economy, men det upptäckte vi inte förrän det var försent. Rekommenderar loungen varmt, även om den är svårhittad just nu på grund av ombyggnationer. Kolla kartan i PP-appen, den hjälper.
Till flyget hem hade jag hängt på låset vid incheckning och knipit bulkheadsäten på rad 16 eller 18 (den lilla economykabinen). Detta för att inte bli fast för länge i immigrationen i Frankfurt. Detta placerade oss i boarding group 7, vilket är den sista gruppen att gå ombord. Men det var smidigt. Tyvärr var gaten full av européer som vägrade mask och avstånd, detta var en av få gånger jag kände mig rejält otrygg ur ett smittskyddsperspektiv på hela resan. Fett onice. GAten var full av tyskar som ville hem innan provtagningskraven började.
Businesskabinen var nästan helt tom, men det var folk i F såg jag ombord. Eco var väl fullt till 75% ungefär, men mittensätet hos mig och sambon förblev tomt vilket vi var tacksamma för. Maten serverades i rekordfart efter take off, och det var pasta med grönsakssås som gällde. Det var faktiskt gott, hade detta serverats från Frankfurt hade jag varit nöjd. Även salladen var bra, med substans och inte bara isbergssallad. Vattenflaskor delades ut och sen försvann personalen. Såg dem inte igen förrän i Frankfurt när wrappen som var "frukost" delades ut. De ignorerade även call buttons och liknande.
Resan hem fördrevs med hjälp av Lufthansas urusla utbud av underhållning och försök till sömn. Mannen bakom hostade hela vägen rakt ut i luften, och när jag bad honom hosta i armbågen blev han direkt fientlig. Tyvärr var personalen osynlig annars hade jag tagit hjälp av dem. Det är äckligt att hosta rakt ut i vanliga tider, och under pandemin direkt farligt. Vi får se om han smittade oss med något.
Väl framme i Frankfurt stod polisen och väntade och kollade test. Vi höll på att bli stoppade, men sen sa överordnade till sina kollegor att flyg inom schengen är okej utan test, så vi fick gå vidare. Återigen kände jag att jag borde ha tagit ett test för att slippa allt krångel men det gick bra ändå.
Immigrationen var snabb och bra, men tyvärr så hamnade vi landside och fick gå igenom hela kontrollen igen. Men vi hade sex timmar till att slå ihjäl så det gick bra.
Väl igenom så letade vi upp ställe som sålde frukost, det blev bageriet i närheten av Lufthansa loungen. Som tidigare rapporterats får man inte äta eller dricka i loungen just nu, så det blev att äta utanför innan vi gick in i Senatordelen. Det var tomt och luftigt, och det gick till och med att sova en stund i fåtöljerna eftersom det knappt var någon där. Självklart förändras vissa saker inte ens under pandemin, som den traditionsenlige tyska affärsmannen som pratar med hög röst i mobil medan han går runt i loungen så alla hör hur viktig han är. Eller den svenska barnfamiljen med skrikande bebis som inte alls förstår att inte alla är charmade av deras lilla underverk.
Till slut var det dags för flyget att gå. Tyvärr så fick vi dela raden i flyget med en annan resenär. Masktjafs i gate med svenska resenärer och polis var tillkallad för att hålla koll (snälla, ta på masken eller stanna hemma så vi slipper vänta). Prioboarding fungerade som vanligt. Service ombord var en bit choklad och vattenflaska.
Framme i Sverige var det passkontroll igen, sambon krävdes på mer intyg än uppehållstillståndet att hon bodde i Sverige och var undantagen testkraven. Väldigt underligt och nog inte korrekt, som tur är så hade hon även vanligt leg med sig. I ankomsthallen där vi hade hoppats kunna ta nya covidprov var det stängt (i Sverige sprids Covid bara på kontorstid och till boende i Stockholm vet vi nu). Bagaget var dock först på bandet och redan där när vi kom ner, vilket var fantastiskt för Arlandamått mätt.
Summa summarum
Det är inte kul att resa att just nu. Eller jo, lite. Men jag hade verkligen inte pallat med allt detta krångel för en resa som inte är nödvändig eller lång. Det är dyrt, kräver mer planering än vanligt och att man orkar ha koll på regler som förändras över en natt och därmed kan stjälpa alla resplaner.
Jag vill också skriva lite om masktvång och det är mina egna reflektioner kring det hela. Jag förstår att masken är jobbig tidivis. Som glasögonbärare är det irriterande när man immar igen sina glasögon för hundrade gången på en dag. Men så himla jobbig är den inte. Vi har haft mask på oss i en månad princip oavbrutet, med undantag för när vi är ensamma. Det är priset vi fått betala för att kunna gå ut, gå i butiker och äta god mat. Det är priset för att hålla andra säkra - framförallt när vi kommer från en region med stor spridning av mutationer, och för att vi har haft förmånen att kunna resa och faktiskt göra alla våra nödvändiga ärenden vi faktiskt hade. Så respektera reglerna och normerna dit ni kommer, försök inte komma undan utan respektera lokalbefolkningen.
I Cancun pågår det stora utbrott nu på grund av att människor importerar smittan dit från framförallt USA och Europa. Det går inte att stänga med utegångsförbud på grund av att den informella ekonomin är så beroende av sina kunder. Allt från taquerian som drivs från garaget till de som säljer tidningar på hotellen. Om du ändå väljer att åka på en turistresa, var respektfull. Använd masken, tvätta händerna och håll avstånd. Så svårt är det inte. Men allra helst, stanna hemma om du inte måste resa - det hade vi gjort.
Ställ gärna frågor i tråden så besvarar jag efter bästa förmåga.
Hur som helst, jag skriver denna rapport med fokus på själva flygandet. Oglamoröst som sjutton. Jag skippar också besökstipsen och turistattraktionerna, av den enkla anledningen att det inte var läge att besöka något sånt. På grund av pandemin. Tyvärr är det lite ont om bilder också, men det får vi leva med.
Till det gottiga då!
Det blev klart under vintern och våren att sambon behövde besöka Mexiko och Monterrey av flera olika privata skäl. Resan fick skjutas fram flera gånger på grund av pandemin, till slut var det dock ohållbart. Fysisk närvaro krävdes av många anledningar. Jag bestämde mig för att följa med för att underlätta så gott det går.
Resväg
Resan bokades med Lufthansa (SAS ARN-FRA) och gick via Frankfurt och Mexiko City i economy. Övernattning i Mexiko City och sen vidare med AeroMexico i Premier pga kampanjpris och med bagagekostnad så blev eko dyrare än business. Under tiden som gick mellan bokning och avresa, så krånglade vårt schema i Mexiko och vi var tvungna att boka om resan till en annan avgång. Lufthansa var absolut inga problem, ett kort samtal till Sveg så löste det sig. Aeromexico var en annan femma. Trots att man bokat deras flexibla fare så gick det inte att boka om på nätet för det var betalt i euro. Sambon ringde till kundtjänst i Mexiko city som ville ha 5000 peso (drygt 2500 kr för besväret) att boka om oss, de hävdade dessutom att vi inte hade någon flexfare (det var alltså avbokning och nybokning som gällde där). Jag ringde då deras europeiska kundtjänst som gjorde samma jobb mot fare difference och service fee. Försökte få bort service fee eftersom jag inte kunde göra jobbet själv, men det gick inte. Trots detta var priset halva gentemot att göra det i Mexiko. Det visar sig att den utökade flexibiliteten på biljetterna enbart marknadsfördes i Europa. Go figure.
Hur som helst. Mexiko kräver inga test vid inresa, men väl en hälsodeklaration som ska fyllas i online. Den webbsidan fungerade inte fram till avresa och orsakade oss mycket huvudvärk. Men tillbaka till den senare. Det krävdes inte heller några test för transfer och liknande i Frankfurt när vi reste, men vi valde ändå att ta ett antigentest då Lufthansa och Tyskland godkänner det - ifall det skulle bli några krångel. Testet bokades hyfsat lång tid i förväg så att vi fick det precis när vi ville. Dagen innan avresa gick vi dit, fick den obekväma staven uppkörda i näsan och var båda negativa. Tjoho!
Avresedags!
Dagen för avresa så körde vi bil till Arlanda. Parkering hade bokats inomhus med specialpris och det kändes bra att resa säkert. Bussen och tåget till Arlanda kändes som ett av de absolut största riskmomenten på hela resan så skönt att kunna undvika det. Väl på Arlanda var det mer folk än jag förväntat mig men vi knallade bort till SAS-disken för incheckning.
Väl här lärde vi oss den första läxan på resan. Incheckningspersonalen har ingen aning om vad som gäller utan förlitar sig på att resenärerna vet. "Behöver ni något PCR-test för att komma in i Mexiko? Nej? Inte det? Välkommen ombord då!". Bad också incheckningspersonalen om att lägga in våra Eurobonuskort i bokningen då de hade fallit ur, och fick frågan "Vad ska ni med det till? Ni vet väl att ni inte tjänar poäng på bonusresor?". Jovisst, men vi vill ha tillgång till Fast Track, Lounge osv utan att behöva vifta med kortet. Mannen bakom disken knorrade lite och la in numret till slut.
Väl inne airside blev det frukost på Pontus vilken var knökfull och oerhört svårt att hålla avstånd. Att de får ha öppet med den möbleringen är ett under. Halvtaskig service precis som vanligt där man som gäst mest känner sig ivägen. Incheckningen var dessutom flyttad ut ur loungen vilket jag inte hade en aning om när jag gick förbi den, men blev bryskt tillrättavisad. Jaja, jag är van och har förväntningarna lagom höga på Pontus.
Boardingen med SAS var förvånansvärt lugn och sansad. Som vanligt någon som ska knorra med munskydd men till slut kom vi på. Servicen ombord var som vanligt skulle man kunna säga. Ingen fri dryck för diamonds där inte. Oklart om det är inställt för alla eller om personalen bara var fokuserade på att komma igenom så snart som möjligt och struntade i oss.
Väl framme i Frankfurt så var det avstigning per rad. Vilket såklart flertalet pax struntade i och trängde sig genom gångarna. Samma folk som knorrade om munskydden. Utanför väntade dock polisen och såg till att Sverigeresenärerna hade munskydd på. Vi anlände längst bort på A-piren vilket verkar brukligt för SAS-flygen, så det blev en rejäl promenade till Z-gates. Men här i Frankfurt kom nästa chock. Det var apmycket folk. Tack och lov hade de flesta munskydd men avstånd var svårt ibland. Mycket personal som höll koll dock så det kändes ändå relativt tryggt, men vi var glada att vi körde dubbla munskydd.
Igenom snabbaste passkontrollen någonsin och knallade bort till vår gate. Jag hade hoppats på att det skulle finnas någon lounge öppen i non-schengen men det var helstängt. Till och med donken hade stängt vilket var synd. Jag var hungrig. Det blev en dyr men god macka från något av ställena medan vi satt och väntade på vår avgång som skulle flygas med 747-8.
Boardingen gick smärtfritt, och här boardade man även i grupper. Prioboarding fanns så vi tassade på när vi kunde. Väl ombord insåg vi att raden framför blev full och raden bakom var tom, så vi flyttade bak en rad, vilket snabbt innebar att vår rad fylldes upp av två andra, varav en inte trodde på maskmandatet. Snabbt tillrättavisad av crew dock och alla ombord verkade följa masktvånget.
En stund efter take off så serverades maten. Lufthansa kör helt vegetariskt just nu, vilket jag inte har något emot alls. Men helt ärligt så är pandemin ingen ursäkt att servera överkokt pasta med passerade tomater. Ett glas dryck ingick men eftersom jag satt närmast galley kunde jag på nåder få påfyllning. Efter maten fick vi en flaska vatten och sen såg vi inte crew mer. Däremot hörde vi dem ofta när de skickade ut folk som hade mage att fråga efter någon annan dryck än vatten eller snacks. Att de inte serverade detta ombord kunde de ha berättat i högtalarna så att det inte blev så mycket spring i kabinen men det valde de att inte göra.
Mellan måltiderna skulle det serveras ett snacks, men detta var helt feltajmat från Lufthansas sida. Folk blev hungriga och började efterfråga det. Snacksen (lite choklad) kom ut tre timmar innan landning, då hade vi redan rest i åtta timmar. Hade jag vetat det skulle jag köpt med mig något att äta ombord. Men det var också en erfarenhet. Måltiden innan landning var en vegetarisk wrap. Den här servicen duger inte från LHs sida, det hade gått att styra upp smittsäkra serveringar.
Och just ja, den där hälsodeklarationen som Mexiko vill att man fyller i innan man anländer fungerade fortfarande inte. Vilket meddelades i högtalarna. Det finns pappersversioner av den som användes tidigare, de hade Lufthansa skrivit ut och tagit med. Dock hade de missat att ta med de vanliga landningskorten som man fyller i och lämnar i immigrationen. Detta skulle visa sig orsaka kaos.
När vi väl landade i Mexiko City så var blev det nämligen kökaos i immigrationen. Landningskorten delades ut i kön och skulle sen fyllas i. Folk klarade inte av att fylla i dem korrekt, utan blev konstant tillbakaskickade för att göra om och göra rätt. Vissa klarade inte av att göra detta på ett smittsäkert sätt vilket orsakade ännu mer kaos. Dessutom var det underbemannat i immigrationen, när vi landade var det bara två personer som jobbade varav en var fokuserad på kön för mexikanske medborgare. Min sambo var därför igenom snabbt, medan jag fick vänta i 1,5 timme trots att det bara var ett 40-tal personer framför. Tack och lov så kom det fler anställda till kontrollen när det landade fler flyg så då kom jag igenom utan problem.
Här blev också mitt första möte med de smittskyddsåtgärder som Mexiko infört. Handdesinfektion, vanlig desinfektion, temperaturmätning och munskyddskrav överallt. Man kan diskutera temperaturmätningens effektivitet såklart, men det blev en konstant påminnelse om att inget är normalt.
Övernattningen skedde på Courtyard på flygplatsen, en kort promenad över en bro dit vi fick hjälp av en av flygplatsens frivilliga som jobbar för enbart dricks. Kom ihåg att dricksa bra, de tjänar ingen vanlig lön.
Rummet var typiskt amerikanskt kan man säga. Room service beställdes och eftersom jag glömt lämna kreditkortet för incidentals i receptionen kunde jag betala direkt. Dricks lämnas genom att du berättar vad du vill betala extra eller kontant, tyvärr inte lika smidigt som att knappa in själv i kortterminalen.
Väl i Mexiko
Morgonen efter använde vi hotellets shuttle (efter desinfektion av både oss och bussen) till terminal 2 där AeroMexicos flyg går från. Vi hade bokat lunchavgången för att få sova lite, men var ändå på plats i väldigt god tid.
För de som inte vet så är Mexiko uppdelat i delstater precis som USA. Under pandemin använder man ett trafiksignalsystem, där röd är högsta farligaste nivån, sen finns orange, gul och grön. Dagarna innan vi kom gick Nuevo Leon (tillsammans med ett gäng andra delstater) från röd till orange vilket innebar att restauranger kunde öppna med begränsad kapacitet. Detta innebar att AeroMexico-loungen öppnade, så den kollade vi in. Hyfsat okej utbud, det gick att beställa viss varm mat gratis, och övrig kostade. Men baren var öppen och det fanns ett bra utbud av inplastade snacks, yoghurts etc. Bordsservering fanns så man slapp gå till baren utan kunde sitta ner. Medan vi satt där såg jag på min telefon att det fanns ett wifi som hette "Centurion Lounge". Så var tvungen att gå dit. Mexikanska kortinnehavare kan boka tid för att besöka loungen, medan övriga är hänvisade till dropin under covidtider. Det kan innebära en viss väntan, men vi kom in direkt. Handsprit, termometer, skorengöring och så var vi inne. Detta var en väldigt trevlig lounge, och det gick att beställa en del mat fritt medan andra alternativ kostade. Menyn på detta ställe var en QR-kod som scannades, och så skulle det visa sig vara på nästan alla restauranger i Mexiko som hade öppet. Simkort är helt nödvändigt med andra ord.
Maten var god men portionerna små.
Boarding sen med AeroMexico. Avståndshållningen i kön var exemplarisk och boardingen sköttes bakifrån. Predeparture drink i form av juice eller vatten erbjöds, vilket var ungefär vad man kan förvänta sig på en flygtur på en timme. Snacks i form av jordnötter, chips eller liknande delades ut. Flygningen utfördes av 737-Max 8, vilket var premiär för mig. Vi kraschade inte, så det var en bra flygning. Avstigning skedde med hjälp av radnummer vilket också fungerade toppen och så var vi framme i Monterrey.
Förhållningsregler
Mexiko har få formella regler för hur man ska förhålla sig på federal nivå. På delstatsnivå finns rekommendationer och i Nuevo Leon rekommenderas en veckas isolering och Covidtest. Vi bodde hos släktingar och isolerade oss där. Vi gick promenader i parken och runt kvarteren typ. Detta var ett skönt sätt att bli av med jetlag och anpassa oss - jag hade aldrig varit i Mexiko innan dess. Det jag noterade var att det var munskyddskrav överallt - och de allra flesta hade munskydd. Det är krav för att få komma in i affärer och liknande. Dessutom var det på den nivån delstaten befann sig förbjudet med barn under 6 år i butiker/restauranger, gravida och de över 65 år (pensionärer hade tider i butiker då de kunde handla). Jag som inte är barnkär tyckte detta var rätt skönt, men det ställer ju till med en del besvär för andra. Du får inte heller vara ute om du har över 38 graders kroppstemperatur.
Hur som helst, via en kontakt i sjukvården så fick vi PCR-test efter en vecka trots att vi inte hade symptom (de testar vanligtvis enbart misstänkta fall). Testet utfördes på Covidsjukhuset och jag var minst sagt orolig över att behöva åka dit, men när vi kom dit blev vi positivt överraskade. Det var i princip tomt i väntrummet och doktorn meddelade att man i dagarna hade börjat återfå "vanliga" patienter från att vara ett av de tyngst belastade sjukhusen i hela Mexiko. Så det var glädjande. Efter några dagar kom resultatet via en webbsida, och det var negativt. Det kändes skönt att alla de skyddsåtgärder vi tagit faktiskt fungerade.
Det blev inte mycket turistande i Monterrey eftersom vi hade saker att göra, men lite reflektioner kring det hela har jag ändå. Det ena är smittskyddet. Trots få lagar som tvingar dig att göra en viss grej, så finns det starka normer som du förväntas följa. Folk har varit lockdown länge och är fett osugna på att hamna där igen. Munskydd på så fort du sätter foten utanför boendet. Ibland även munskydd i boendet. Handsprit överallt och temperaturtagning. Och så reglerna om barn, äldre och gravida jag skrev om ovan. Och det fungerar. Smittfallen minskar och Nuevo Leon med jämförbar befolkning till Sverige har färre fall på en vecka än vad Sverige har på en dag. Butiker och restauranger blir straffade om de inte följer restriktionerna. Och det är inte en tillsägelse och smäll på fingrarna som gäller. En Home Depot i närheten tvingades stänga medan vi var där på grund av de släppt in för många. Det gör ont i plånboken på dem. Köpcentrumen har enkelriktade gångar och jag blev mer än en gång irriterad över att ingången är på bottenplan och utgången på övre plan. Men det fungerar.
Turistattraktionerna är fortsatt stängda, och det gäller även många av utomhusaktiviteterna. Dessutom rasade skogsbränder som gjorde en från början dålig luftkvalitet ännu sämre. Nu vet jag hur näsblod av luftföroreningar känns.
Jag vill återigen trycka på att det inte är läge att turista i Mexiko just nu. Alls.
Vi fick gjort våra ärenden åtminstone,
Hemåt igen
Efter några veckor av fantastiskt hemlagad frulle varenda morgon så var det dags för hemresa. Resan gick MTY-MEX med Aeromexico och sen atlanthoppet och transfer med Lufthansa. Första steget var som sagt bokat separat med det fanns interlineavtal så i teorin går det att checka väskorna hela vägen.
Jag hade förutspått potentiella problem med vilka test som skulle kunna krävas, och hade beväpnat mig med utskrifter och skärmdumpar kring vilka regler som gällde, bland annat att transit gick i Tyskland utan test osv.
Men redan vi incheckningen i Monterrey tog det stopp. Sammankoppling av bokningarna och transfer av bagaget skulle gå alldeles utmärkt sas det. Vi behöver bara visa upp PCR-testet vi behöver för att komma in i Sverige.
Eeeh. What? Nej, det behövs inte, medborgare och boende är undantagna. Men det gick inte damen med på. Utskrifterna hjälpte inte. Sen gav hon med sig om Sverige men sa att vi ändå kommer bli stoppade till Tyskland för där krävs test (vilket är sant idag 1:a april men inte då) och det var på tok för sent för PCR-test. Att det var sent för PCR var ju sant men Tyskland godtar ju ändå antigen. Vi erbjöd oss att ta test på teststationen på flygplatsen, men det hjälpte inte. Det var enbart PCR som godtogs enligt damen. Att slå i Timatic och liknande fanns inte på kartan.
Vi fick ge med oss och checka in väskorna till Mexiko City och checka in igen där.
Även i Monterrey fanns det en Centurionlounge vilken såklart skulle provas. Mycket bättre än den i Mexiko City, och matutbudet skiljde sig lite åt. Gott var det och generösa portioner.
Resan med AeroMexico var händelselös (tack och lov, det var ju 737 Max igen) och vi kom fram till vår sex timmar långa transfer. Vi behövde flytta oss från terminal 2 där Skyteam flyger till Terminal 1 där alla andra flyger. Detta är jobbigt med 100 kg bagage. Det finns ett terminaltåg men det får man bara åka med om man inte har bagage och har boardingkort. Så vi var hänvisade till bussen. Bussen är dåligt skyltat och den har dessutom höggolv. Det är svettigt och jobbigt att lyfta ombord väskorna. Dessutom kostade bussen pengar - nog första gången jag har gjort transfer på en flygplats och det kostade pengar. Men väl ombord var det smidigt och vi kom fram och behövde lyfta ner väskorna igen. Svettigt.
Nu började väntan på att checkin skulle öppna för Lufthansa. På vägen till diskarna såg vi att det fanns en Centurionlounge landside. Perfekt tänkte jag, men nej, de vägrade släppa in oss mer än fyra timmar före flighten trots att det enligt reglerna på deras egna hemsida är undantag från den regeln när man är i transit. Men det gav de blanka fan i. Så räkna inte med dem om ni är där. Vi fördrev tiden på ett kafé i närheten istället, och trots att det är flygplatspriser så var det ändå helt okej.
När Lufthansa väl öppnat gick det snabbt. Star Alliance gold går i fållan för 1:a klass. Och här fick vi återigen bekräftelse på att flygplatspersonalen inte har en aning om vilka covidregler som gäller, och det gäller att vara påläst. För mig var det inga problem, mitt svenska pass gav mig rätt att åka hem. Värre var det med min sambo. Men till skillnad från i Monterrey var personalen här konstruktiv, service minded och läste i Timatic och försökte hitta en lösning. Jag pekade på att undantaget från tester i Sverige gällde medborgare och boende, och sambon visade sitt uppehållstillstånd och då gick det alldeles utmärkt. De beklagade besväret, taggade väskorna och vi gick igenom security.
Någon prio i security fanns inte, men det behövdes knappast. Kön var ickeexisterande. Väl igenom blev det att söka upp en av loungerna på andra sidan som accepterade priority pass. Det finns en United Club här men den är stängd just nu. Men Priority Pass loungen som hette Grand Elite eller liknande var ett guldkorn.
Det var bordsservering, beställning av mat via en app i telefon (trerätters ingick men vill man ha extra huvudrätt kostade det 40 kr). Ständig uppvaktning för att folk skulle förbli sittande vilket verkar fungera, och dessutom fanns massage och liknande som ingick i priserna. Tydligen fanns det buggyservice också så man kunde anlända till gate i stil även om man reser economy, men det upptäckte vi inte förrän det var försent. Rekommenderar loungen varmt, även om den är svårhittad just nu på grund av ombyggnationer. Kolla kartan i PP-appen, den hjälper.
Till flyget hem hade jag hängt på låset vid incheckning och knipit bulkheadsäten på rad 16 eller 18 (den lilla economykabinen). Detta för att inte bli fast för länge i immigrationen i Frankfurt. Detta placerade oss i boarding group 7, vilket är den sista gruppen att gå ombord. Men det var smidigt. Tyvärr var gaten full av européer som vägrade mask och avstånd, detta var en av få gånger jag kände mig rejält otrygg ur ett smittskyddsperspektiv på hela resan. Fett onice. GAten var full av tyskar som ville hem innan provtagningskraven började.
Businesskabinen var nästan helt tom, men det var folk i F såg jag ombord. Eco var väl fullt till 75% ungefär, men mittensätet hos mig och sambon förblev tomt vilket vi var tacksamma för. Maten serverades i rekordfart efter take off, och det var pasta med grönsakssås som gällde. Det var faktiskt gott, hade detta serverats från Frankfurt hade jag varit nöjd. Även salladen var bra, med substans och inte bara isbergssallad. Vattenflaskor delades ut och sen försvann personalen. Såg dem inte igen förrän i Frankfurt när wrappen som var "frukost" delades ut. De ignorerade även call buttons och liknande.
Resan hem fördrevs med hjälp av Lufthansas urusla utbud av underhållning och försök till sömn. Mannen bakom hostade hela vägen rakt ut i luften, och när jag bad honom hosta i armbågen blev han direkt fientlig. Tyvärr var personalen osynlig annars hade jag tagit hjälp av dem. Det är äckligt att hosta rakt ut i vanliga tider, och under pandemin direkt farligt. Vi får se om han smittade oss med något.
Väl framme i Frankfurt stod polisen och väntade och kollade test. Vi höll på att bli stoppade, men sen sa överordnade till sina kollegor att flyg inom schengen är okej utan test, så vi fick gå vidare. Återigen kände jag att jag borde ha tagit ett test för att slippa allt krångel men det gick bra ändå.
Immigrationen var snabb och bra, men tyvärr så hamnade vi landside och fick gå igenom hela kontrollen igen. Men vi hade sex timmar till att slå ihjäl så det gick bra.
Väl igenom så letade vi upp ställe som sålde frukost, det blev bageriet i närheten av Lufthansa loungen. Som tidigare rapporterats får man inte äta eller dricka i loungen just nu, så det blev att äta utanför innan vi gick in i Senatordelen. Det var tomt och luftigt, och det gick till och med att sova en stund i fåtöljerna eftersom det knappt var någon där. Självklart förändras vissa saker inte ens under pandemin, som den traditionsenlige tyska affärsmannen som pratar med hög röst i mobil medan han går runt i loungen så alla hör hur viktig han är. Eller den svenska barnfamiljen med skrikande bebis som inte alls förstår att inte alla är charmade av deras lilla underverk.
Till slut var det dags för flyget att gå. Tyvärr så fick vi dela raden i flyget med en annan resenär. Masktjafs i gate med svenska resenärer och polis var tillkallad för att hålla koll (snälla, ta på masken eller stanna hemma så vi slipper vänta). Prioboarding fungerade som vanligt. Service ombord var en bit choklad och vattenflaska.
Framme i Sverige var det passkontroll igen, sambon krävdes på mer intyg än uppehållstillståndet att hon bodde i Sverige och var undantagen testkraven. Väldigt underligt och nog inte korrekt, som tur är så hade hon även vanligt leg med sig. I ankomsthallen där vi hade hoppats kunna ta nya covidprov var det stängt (i Sverige sprids Covid bara på kontorstid och till boende i Stockholm vet vi nu). Bagaget var dock först på bandet och redan där när vi kom ner, vilket var fantastiskt för Arlandamått mätt.
Summa summarum
Det är inte kul att resa att just nu. Eller jo, lite. Men jag hade verkligen inte pallat med allt detta krångel för en resa som inte är nödvändig eller lång. Det är dyrt, kräver mer planering än vanligt och att man orkar ha koll på regler som förändras över en natt och därmed kan stjälpa alla resplaner.
Jag vill också skriva lite om masktvång och det är mina egna reflektioner kring det hela. Jag förstår att masken är jobbig tidivis. Som glasögonbärare är det irriterande när man immar igen sina glasögon för hundrade gången på en dag. Men så himla jobbig är den inte. Vi har haft mask på oss i en månad princip oavbrutet, med undantag för när vi är ensamma. Det är priset vi fått betala för att kunna gå ut, gå i butiker och äta god mat. Det är priset för att hålla andra säkra - framförallt när vi kommer från en region med stor spridning av mutationer, och för att vi har haft förmånen att kunna resa och faktiskt göra alla våra nödvändiga ärenden vi faktiskt hade. Så respektera reglerna och normerna dit ni kommer, försök inte komma undan utan respektera lokalbefolkningen.
I Cancun pågår det stora utbrott nu på grund av att människor importerar smittan dit från framförallt USA och Europa. Det går inte att stänga med utegångsförbud på grund av att den informella ekonomin är så beroende av sina kunder. Allt från taquerian som drivs från garaget till de som säljer tidningar på hotellen. Om du ändå väljer att åka på en turistresa, var respektfull. Använd masken, tvätta händerna och håll avstånd. Så svårt är det inte. Men allra helst, stanna hemma om du inte måste resa - det hade vi gjort.
Ställ gärna frågor i tråden så besvarar jag efter bästa förmåga.
