Söndag den 27 september 2020
Hoofdorp
Jag vaknade upp på mitt hotellrum lite senare än vanligt, skönt med sovmorgon ibland! Kände efter i hela kroppen och mådde otroligt bra! Utvilad, mjuk och fin i kroppen och huvudet - kunde inte ha det bättre. Klar i tanken och fylld av energi tog jag mig ned till frukostserveringen som sköttes av personalen. Vi gäster fick stå bakom ett bord där vi beställde genom att peka och efterfråga de olika frukostdelarna varpå dessa plockades ihop åt en. Det blev en stor och generös frukost:
Dagens flygningar bestod av
KL1217, AMS-TRF, avgång kl 14:20
KL1218, TRF-AMS, avgång kl 16:25
och avslutningsvis
KL1121, AMS-ARN, avgång kl 20:50
Med det skulle ytterligare ett gäng statuspoäng vara i hamn. Utanför hotellets stora panoramafönster sken solen och det såg ut att bli en fantastisk dag. Det fick ta sin lilla tid att äta frukost i fullständigt lugn och ro. När jag var klar gick jag upp för att packa i ordning och lämna rummet för den här helgen.
Återigen lämnade jag kvar lite grejer, en gammal sommarjacka, min reservväska, en datorsladd, några chips och annat smått.
Allt för att verkligen visa att rummet är bebott och inte på något sätt övergivet.
Jag klev in i hissen och lämnade hotellet ganska precis kring klockan 13:00.
Utan att i förväg ha kollat tågtidtabellerna kom jag till Hoofdorps station, gick in genom spärrarna och ombord på tåget som avgick kl 13:06.
Det får erkännas att det var en smula tur att det stod ett tåg inne på perrongen precis när jag kom men de går så pass tätt under stora delar av dagen att man inte alls behöver bry sig om själva tidtabellen. Det kommer nya tåg med jämna mellanrum och väntan blir aldrig lång.
Redan klockan 13:09 stod jag åter på perrongen på Amsterdam Schiphol Airport.
Luften andades äventyr, jag var utvilad och redo för ytterligare en dag ombord ett flygplan!
Man får inte glömma bort att stämpla ut sig ur tågsystemet!
Att betala €2,40 för att åka en station kan möjligtvis diskuteras men runt 25 kr för en buss eller tågbiljett till flygplatsen är ett mycket bra pris helt oavsett vilket! Jämför gärna med Arlanda Express, som förvisso bjuder på ca 15 minuters extra färdtid, lite bättre säten och högre maxfart men samtidigt pungslår en på över 250 kr mer för detta nöje. Nej tack, 25 kr och lite enklare säten duger gott åt mig. På det hela taget - väldigt smidigt att stå på flygplatsen ungefär tio minuter efter det att jag lämnade hotellet.
I
Privium loungen serverades det som vanligt två olika rätter, jag tog salladen för efter min långa storfrukost var jag inte på långa vägar ens i närheten av att vara hungrig.
Efter att ha fått bulgursalladen ombord på hitvägen tänkte jag ändå att det kan inte skada att ha lite mer mat i magen, om alternativen i luften inte passar. Jag mumsade i mig salladen ganska omgående och gick sedan. Boarding skulle börja klockan 13:50 och det var en bit att gå.
Det skyltades upp med, för att vara mitt i en pandemi, ganska långa väntetider i säkerhetskontrollen för Departures 3.
Klockan 13:26 stod jag inne i Lounge 1, det vill säga inne i den stora avgångshallen, efter säkerhetskontrollen.
Det är svårt att säga annat än att det imponerar att kunna vara på plats, transporterad, fått en sallad att äta, säkerhetskontrollerad och klar för avfärd på en av Europas stora internationella flygplatser ungefär 25 minuter efter det att jag lämnat mitt hotellrum!
En dag när jag är mer hungrig vill jag prova att äta fisk och skaldjur på den här restaurangen:
AMS - TRF
Söndag 27 september, kl 14:17, ankomst kl 15:52
Flight KL 1217, Embraer 175, flögs av KLM Cityhopper, plats: 1C
Vi bordade och nu blev jag ändå en smula sorgsen å KLMs vägnar. Jag var ensam i businesskabinen, vi var inte ens tio passagerare totalt ombord! Ändock oerhörd kredd åt KLM Cityhopper som trots allt genomförde flygningen för det lilla fåtalet passagerare. Det krävs ändå två piloter på flightdeck och det var två flygvärdinnor i kabinen. Mot den bakgrunden förstår man väldigt enkelt varför de kapar den här linjen framöver, det här kan omöjligtvis bära sig utan måste vare en ordentlig förlustaffär. Avgången KL1217/KL1218 (Amsterdam till Oslo Sandefjord) gick nu bara på lördagar i ena veckan och på söndagar i veckan efter. Det skulle se ut så under hela den kommande oktobermånaden och sista flighten som det ens gick att boka biljetter till var turen som skulle gå den 23 oktober 2020.
Kabinpersonalen stängde dörren vi och taxade bort till den mest avlägsna start och landningsbanan som finns på AMS. Folk satt ute i gräset på andra sidan den lilla ån och staketet för att se på de plan som lyfte och ankom. Ändå trevligt att flygplatsen tillåter folk att komma så pass nära planen, det var uppskattningsvis ett femtiotal som hade tagit sig ut för att kika.
Klockan 14:35 höll vi på att stiga upp till marschhöjden och lagom till klockan 14:40 kom maten in och i samma ögonblick åkte masken av!
Bulgursalladen med falafel kan knappast sägas göra någon glad. Besättningen var visserligen glada åt att kunna erbjuda något annat än den berömda caesarsalladen men det var som om att de visste att ersättaren inte riktigt var ett fullgott alternativ. När jag nämnde att "ja, den fick jag redan igår" sa flygvärdinnan av sig själv:
"Sorry, can I possibly get you a sandwich instead? Those are better than the box." Jag tackade vänligt nej till smörgåsen, jag var tack och lov fortfarande ordentligt mätt.
Redan klockan 15:45 var det dags för inflygning in mot Oslo Sandefjord Torp. Lite dimmigt idag men det skall nog gå bra, tänkte jag.
Nere på marken märktes det inte av något annat än att det var mycket moln på himmelen.
Ungefär klockan 15:48 tog vi mark, runt 15:52 stod vi vid gaten. Jag var klar att rusa ut för att återigen sprida glädje och förnöjelse hos den norska passpolisen! Humöret var på topp, jag var pigg, fräsch och utvilad - come what may - tänkte jag, tog min väska och sprang!
Jag var först av planet och först i ledet bort mot ingången till passkontrollen. Idag var det hur lugnt som allra helst. Ingen kö och det blev genast min tur. Det kändes proffsigt att jag då redan hade alla mina papper och mitt pass redo i handen så att jag kunde ta ögonkontakt och gå rakryggat fram till båset där passpolisen satt. Denna dag blev det sonika inget krångel med passpolisen, de såg högen med mina papper, jag utstrålade lugn och säkerheten själv, nämnde att jag hade biljett med planet som skulle vända och de vinkade igenom mig på mindre än en minut.
Det märktes att flygplatsen hade väldigt få besökare och kanske skulle stängas ned en tid. Många av hyllorna i taxfreeshoppen gapade tomma, när jag försökte fotografera det blev jag tillsagd av personalen att det var förbjudet. Jag fick istället trösta mig med en bild på de tomma hyllorna i den lilla butiken som ligger ute i flygplatsen, utanför säkerhetskontrollen.
Det var tyst och lugnt i terminalen, påminde helt klart om dödens väntrum. En mycket sorglig stämning överlag!
Den automatiska golvputsarmaskinen åkte sina rundor med samma frenesi som vanligt men det var i princip det enda ljudet som fanns ute i den lilla avgångshallen.
Ingen kö i säkerhetskontrollen, efter en mycket snabb och smidig process var jag igenom på knappt en minut. Fullständigt problemfritt stod jag klockan 16:07 innanför säkerhetskontrollen och skulle bara ta mig genom taxfreeshoppen och de få metrarna bort till gaten för att återigen boarda planet.
Jag hade så pass gott om tid att jag gott kunde unna mig att ta lite turistbilder:
Handtorken på toaletten kan tydligen hjälpa till att sprida coronavirus, därför har dessa inaktiverats här på flygplatsen i Norge.
I taxfreeshoppen finns det en dator som nog fungerar som stämpelklocka för de anställda. Jag noterade klisterremsan i ovankanten av skärmen som säger:
"Ikke tillatt og stemple inn/ut for andre"
Åhhh katten! Är det inte tillåtet att stämpla in eller ut för andra än sig själv???
Jag tänkte att en sådan lapp kommer inte upp av sig själv, utan mer på förekommen anledning. Sköna typer de där norrmännen, en går till jobbet och stämplar in och ut för hela bunten och hela personalstyrkan får lön - perfekt ju!
Det blev ytterligare en turistbild utanför planet, det fanns gott om tid idag och jag var sist ombord kring klockan 16:13:
TRF - AMS
Söndag 27 september, kl 16:23, ankomst kl 17:49
Flight KL 1218, Embraer 175, flygs av KLM Cityhopper, plats: 1C
Vi var inte ens fem passagerare ombord på väg tillbaka till Amsterdam! Djupt sorgligt!!! Helt problemfritt taxade vi ut och kom snabbt iväg igen. Väl uppe i luften kom samma flygvärdinna som hade beklagat bulgursalladen på hitvägen bärandes på ytterligare en skokartong. Katten också tänkte jag! Varför tog jag inget att äta i den lilla flygplatsshoppen? Vad som helst är faktiskt bättre än bulgursalladen. Eftertanken kranka blekhet slog mig. Usch vad dåligt, jag borde verkligen ha tänkt på att försöka fixa lite mat!
Flygvärdinnan hade visserligen munskydd på, så som regelverket föreskrev vid den här tidpunkten, men inte ens munskyddet kunde dölja hennes leende där bakom masken. Hon satte stolt ned skolådan framför mig och tillade:
"I hope you'll enjoy this better Mr. Berglund!"
Döm om min förvåning när jag öppnade och fann att det var en klassisk caesarsallad!!!
Tänk vilken lycka!!! Ahhh, du sköna gamla välkända värld! Allt, verkligen allt är förlåtet, nu är vi tillsammans igen!
Av med masken - det här skall firas! Det blev ett modest firande i form av en av varje av de två röda vinerna ombord. Eftersom jag var den enda businesspassageraren även på denna flight fick jag flaskorna smyckade med varsin stiligt vikt servett.
Den servetten som sitter runt den röda skruvkorken får godkänt medan den som sitter runt den lila skruvkorken kändes både slarvig och hafsig, helt kärlekslös. Jag kan dock glatt meddela att vinet gick alldeles utmärkt att dricka upp, helt oavsett hur bra eller dåligt vikt servetten var!
Runt klockan 17:50 tog vi säkert mark tillbaka i Amsterdam. Det blev, som så många gånger förr, transferbuss från remote stand in till terminalen. Vi var ju bara en handfull närmast sörjande ombord. Gott om plats i transferbussen blev det i varje fall! Försökte fotografera Hiltonhotellet här på flygplatsen men det är svårt att fotografera från en buss som är i rörelse:
Nu gick inte nästa plan förrän klockan 20:50. Här uppstod ett dilemma, skulle jag ta tåget och åka bort till mitt hotellrum som stod och väntade på mig i Hoofdorp eller skulle jag lugna mig och vänta kvar här på flygplatsen? Nästa tåg till Hoofdorp gick redan nu vid klockan 18:06. På 10-15 minuter skulle jag kunna vara tillbaka på mitt hotellrum, kunna lägga mig ned i ungefär 1,5 timme innan det hade varit dags att ge sig av igen. Den stora frågan blev mer av varianten, om jag åker bort från flygplatsen och lägger mig ned nu - hur trött och seg kommer jag då vara när jag skall upp igen? Om jag kommer upp igen! Tänk om något skulle hända, stopp på tågspåret eller liknande. Det var ändå en söndagskväll och skulle något gå fel - då fanns det inga stora marginaler att ta av.
Jag valde det enda rätta valet, det kloka alternativet, det lite säkrare. Flygplatsen fick duga de närmaste timmarna, jag ville trots allt komma hem den här söndagskvällen.
Det blev inomhusgången bort till Hilton Amsterdam Airport Schiphol. Verkligen smidigt att kunna gå inomhus till hotellet på bara några minuter. Bra skyltat är det också:
Hilton Amsterdam Airport Schiphol fick kvällen till ära servera sin fina köttbit i den stora hotellobbyn.
Det är ganska dyrt men just den här kvällen kändes det som om jag var värd det här. Skulle jag sitta här i nästan tre timmar, med vetskapen att det mycket väl kan serveras bulgursallad på flyget hem till Stockholm till
@aruba1:s stora glädje - då ville jag vara garanterad någon bra och god mat under kvällen. Jag passade också på att ladda mobilen medan jag åt min mat och njöt av att ha ordentligt högt i tak!
När jag hade ätit upp och suttit en stund började jag bli kall. Det var dags att röra på sig. Jag tog min trogna resväska och gick bort till
Privium loungen som var i princip helt tom. Det var två gäster där förutom mig själv och tre personer i personalen. Tog lite bilder, ett glas vatten och en kopp te. Lutade mig tillbaka och njöt av en lugn kväll.
Lagom till klockan 20:00 hade jag tagit mig vidare och in i
KLM Crown Lounge 52.
Här var det lika tomt och ett ypperligt tillfälle att ta lite fler bilder.
Boarding skulle börja klockan 20:22 i en terminaldel som låg en bit bort och förbi en passkontroll. Jag tänkte att när klockan var 20:03 kunde det ändå vara dags att börja röra sig från KLM Crown Lounge. På skyltarna rekommenderades det 35-40 minuters gångtid för att ta sig bort till min gate. Nu var det dags att verkligen testa hur mycket man kan pressa tiden, tänkte jag.
Utan att springa, bara gåendes i rask takt nådde jag passkontrollen kl 20:06 och var igenom på ett par sekunder, tack vare mitt Priviumkort! Utmärkt smidigt! Inte för att det var någon kö att prata om men datorn ställer inga märkliga frågor utan så fort man är identifierad - då släpps man iväg. Passar mig alldeles utmärkt!
Trots att jag hade ganska bråttom tog jag en kort paus för att kika lite på Rituals "Amsterdam Collection" som de gör i samarbete med Rijksmuseum.
Jag har ju sett och använt produkterna förut i KLM Crown Lounge där de bland annat finns i duschrummen.
Jag skulle inte köpa något nu men hade absolut kunnat tänka mig att ha en eller flera av dessa produkter i duschen där hemma!
Fortsatte att färdas i rask gångtakt och klockan 20:12 var jag uppe på andra våningen där D-piren ut mot gaterna D 59-87 ligger.
Det var fortfarande en ganska ordentlig bit att gå för att komma längst ned på den piren men det kändes ändå ganska säkert, jag skulle hinna med planet ikväll också!
Det är dock inte utan att pulsen ökar när man längs vägen ser hur gate efter gate stänger:
Pust! Nu var jag inne på sista biten, full fart mot gate D 79!
Jag hann och bordade som en av de sista. I taket blinkade skylten till: Gate gesloten (Gate closed).
AMS - ARN
Söndag 27 september, kl 20:49, ankomst 22:52
Flight KL 1121, Boeing 737-800, flögs av KLM, plats: 2C
Väl ombord välkomnades jag av en strålande glad besättning. Jag passade på att fråga om kvällens meny och när pursern nämnde att det blir den nya bulgursalladen med falafel - då bad jag istället att få en filt och att inte bli störd under flygresan. Jag lutade mig tillbaka och snart var vi i luften. Väl uppe i luften tog det inte många minuter för mig att somna och jag fick minst en timmes ostörd sömn.
Lagom till att vi skulle landa vaknade jag, kollade att alla mina saker var med och gjorde mig klar att jaga efter den sista Arlanda Express in till Stockholm för kvällen och klev slutligen innanför dörren där hemma klockan 00:06. Då var jag en smula trött men glad och lycklig över att ha lyckats med ytterligare en resa! Nu hade jag alltså samlat ihop 5 x 180 XP (och lika många UXP) nämligen 900. Svårt att inte gilla det läget även om mina framtida chanser såg små och inte alls särskilt goda ut.
Jag hade ett antal UXP poäng från året innan vilket gjorde att det var mindre än 900 UXP poäng kvar till det ultimata målet - Ultimate! Men hur jag skulle få till det på de tre månaderna som var kvar av 2020 var vid det här laget mycket oklart, för att inte säga högst osäkert. Jag började förvisso vid den här tidpunkten bli ganska "pot committed", när man satsat tillräckligt i en pokerhand för att i princip inte kunna släppa den. Det är klart att jag gärna hade gått i land med Ultimate men Europa började stänga ner - igen. Smittan tilltog, flygrutter ställdes in, minskades, pausades eller lades ner helt.
Att åka någon av de få long haul ut i världen som fanns var i princip helt uteslutet, bland annat på grund av UDs avrådan för alla resor utanför Europa. Vidare krävdes det PCR test för att komma in i ett antal Europeiska länder. Att köpa extraförsäkring eller betala för dyra tester utöver flygbiljetter och hotellövernattningar hade snabbt kullkastat matematiken bakom hela projektet. Det hade blivit orimligt dyrt.
Samtidigt behövde jag fler resor! Hur skulle jag då göra? Vilka vägar, om ens några, återstod? Eller var allting bara en vacker dröm? Kanske var det här galenskap som, trots god ambition, högkvalitativ planering och vilja - faktiskt inte kunde genomföras på något vettigt sätt? Pandemin hade möjliggjort hela upplägget tack vare Air France/KLMs desperation efter passagerare som gjorde att de erbjöd dubbla miles och dubbla statuspoäng. Var det så att samma pandemi nu också slutgiltigt skulle sätta så pass stora käppar i hjulet för mig att det inte rimligtvis gick att planera eller justera runt? Skulle jag ringa Air France/KLM och begära återbetalning på de biljetter som återstod och bara lägga ned projektet? Skulle den här till synes problemfria resan vara min sista resa coronaåret 2020???
Men allt det där var inget jag brydde mig om just söndagsnatten den 27 september - utan jag såg till att kvickt komma i säng och somnade gott!